J och M med porten in till Yosemite bakom sig. Vackert, men omöjligt att förmedla på ett kort.
Mycket folk i parken då det var en av de första fina dagarna och de flesta skolor har slutat. Det var försommar och det blommade överallt, men det bästa med den här tiden på året är att alla vattenfall är sprängdfyllda. Och det är vattenfall precis överallt. Vi vandrade en bit upp till en bro, uppför och uppför. En liten Maja som blivit drogad av sin mamma orkade knappt. Åksjukepiller kan knäcka de tuffaste bruden, men vägen till och i parken kräver medicin. Annars hade vi haft en ännu slakare tjej med oss. Vi kom i allafall till bron, som var första målet. Sen lyckades Per övertyga Maja om att testa en liten bit till. Jag och Per ville så gärna upp till själva fallet. Vi började gå och Majas surighet ersattes av kvitter. Ju högre upp vi kom dessto smalare och brantare blev trappan. Och dessto halare och mer vatten fick vi på oss från fallet. Och dessto räddare och räddare och mer skräckslagen blev Julia. Panik var ordet! Vi fick helt enkelt vända. Så antingen var det trött Maja eller rädd Julia som pep på vår väg upp. Men så vackert!
Lunch på det enda hotellet mitt i hjärtat av parken. "Sådär" är vårt betyg. Dyrt och inte så gott och lite äckligt...
... när ekorrar får springa runt på golvet inne och leta efter mat. Ekorrar = råttor!
Julia vid bron, trollbunden av forsande vatten.
Per i övertygar-tagen. Maja en liten urvriden trasa som tuffade till sig :-)
Efter lite snacks skulle vi försöka ta oss ut ur parken på em. Som sagt, så mycket folk, kö för att komm ut. Suck. Men vacker utsikt, trevlig sällskap och bio i baksätet gjorde att tiden flög. Desutom såg vi björnen där i kön. En svartbjörns hona med två ungar hade bestämt sig för att äta 30 m från vägen. Typ 30 bilar stannade raskt och folk gick närmare och närmare för att få den perfekta bilden. Läskigt. Ska inte björnmammar med ungar var typ jätteskygga och undvika människor så långt det bara går? Det kändes inte helt frisk att se dem så avslappnade "mitt i bland" oss. Men schysst av dem att visa sig :-).
Vi var inte vid hotellet fören 8 på kvällen, hade lovat barnen att bada i poolen. Så tjejerna stack dit och killen shoppade pizza. Sen slukade vi pizza och somnade i en farlig fart.
Godmorgon! Pigga och utvilade, nästan i alla fall, men redo :-)
I söndags åkte vi sen till Sequoia & Kings canyon National Parks. En inte lika känd park och inte riktigt lika galet storslagen miljö. Men minst lika vackert och med galet stora täd, Sequoior, världens största träd som bara växer just här. Vi hade en toppendag med strålande sol och varmt, trots att parken ligger på mellan 1500 m och 2500 m. Vi åt gott, såg sjukt maffiga träd, njöt av utsikten och var nöjda.
J och M inne i en fallen Sequoia. Den hade legat där i min 200 år och under åren varit ett hus, ett stall, en bar, ide... Såg fortfarande inte så rutten ut så Julia var nog lite sugen på att sova en natt.
Omöjligt att förstå hur stora de är! Detta ex är lite eldhärjat. De flesta sequoior är med om många många bränder. Ett ex var 2200 år gammal och hade överlevt 80 skogsbränder.
Här är det! Världens största träd döpt till "General Sherman". Ser ni tjejerna vid stakete framför?
M och J med snöklädda berg lång, låååångt där borta.
Middag åt vi på en restaurang som etsat sig fast i minnet sedan vi var där med Pers föräldrar 1999. Då åt vi frukost/lunch i solen nu middag. Men med samma utsikt över brusande forsar som möts. Roligt att vi lyckades hitta samma ställe. Sen drog vi hemmåt. 3,5 h färd tillbaks igenom landskap som är maffiga bara för att det är så stort. "Men oj va mycket sånna där" sa Maja när vi såg fält med vattenspridare som aldrig tog slut. Lukten när man åker i ett ko-hav är inte fantastisk och man blir inte sugen på att äta kött, men en upplevelse är det. Vi trodde tjejerna skulle slockna direkt, men det gick inte. Inte fören vi kom till raka tråkiga 5:an och sol gått ned.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar